Hur har jag bearbetat min barndom?
Kan man någonsin bearbeta klart något sådant jag varit med om? Att släppa och gå vidare är en självklarhet och ett måste för att överlevnad men jag har några djupa sår som kommer ta lång tid innan de läkt. Kommer nog alltid ha svårt att umgås med fulla människor som är överdrivna. Visst, det kan tolkas som en självklarhet och att alla har det men jag blir liksom ledsen, minnen väcks och jag blir på rikigt deprimerad för stunden.
Men man kan heller inte se sig som ett offer och det har jag faktiskt aldrig riktigt gjort. Jag drog aldrig på mig offerkoftan och tyckte synd om mig. Vad skulle det hjälpa? Hur skulle jag klara mig om jag tyckte synd om mig? Nä, min lösning var att se mig som en stark person som skulle överleva detta krig som pågick under min barndom.
När jag var 15 sökte jag seriös hjälp hos Ersta Vändpunkten där jag gick tonårsprogarammet. Det är gruppterapi tillsammans med andra "utsatta" barn som också levt eller lever med missbrukade föräldrar. Jag vågade mig dit och idag är det bland det bästa jag gjort. Efter det halvåret där så mådde jag mycket bättre, jag kunde acceptera att pappa var sjuk och att det inte var mitt fel. Jag kunde inget göra om man säger så. Något annat jag också gjort är att jag skrivit av mig mycket, jag har skrivit extremt många papper genom mina år. Dagböcker där det stått hur sur, ledsen, förtvivlad jag var. Alltingen delade jag med mig av dem eller lät de vara för sig själva och ligga i byrån bara. Men att bara ha skrivit ut det var en lättnad för mig.
Jag gick även på enskilda samtal hos en psykolog på Ersta Vändpunkten när jag skulle bearbeta sorgen för pappa. När jag skulle acceptera och förstå den biten att han var borta.
Frågor?
